Jesus Kristus – vårt fullkomliga Tempel!

Bibeln beskriver Guds närvaro bland oss människor, här på jorden, på flera olika sätt och med olika uttryck. I den första skildringen av gemenskapen mellan Gud och dem första människorna så kan vi bland annat läsa:

”Vid kvällsbrisen hörde de HERREN Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” (1 Mosebok 3:8–9)

Gud vistades bokstavligen på jorden tillsammans med dem första människorna och detta med en så pass påtaglig och identifierbar närvaro att Guds steg ”hördes” då Han vandrade bland dem samt att en konversation mellan Honom och människorna kunde äga rum utan märkbara svårigheter.

För dig som inte känner till syndafallet så kanske det kan upplevas som konstigt att människorna valde att hålla sig borta från Gud men anledningen till detta var för att dem, mannen och hans hustru (Adam och Eva), tog det ödesdigra beslutet att äta av den förbjudna frukten, vilket förde dem till insikt om sitt misstag och det tillstånd som de nu plötsligt hamnat i:

”Adam svarade: ”Jag hörde ljudet av Dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” Då sade HERREN: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som Jag förbjöd dig att äta av?” (1 Mosebok 1:10–11)

Som en direkt och oundviklig konsekvens, av människans val att gå sin egen väg och leva skild från Gud, så separerades människan och Gud från varandra – ett historiskt ögonblick med förödande konsekvenser för människan – på grund av hennes svek mot Gud.

”Och HERREN Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte Han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till Livets träd.” (1 Mosebok 3:23–24)

Men redan i samband med människans fall så gjorde Gud det också tydligt med att Han en dag skulle se till att hjälpa människan tillbaka från hennes miserabla fall – ett fall som inte enbart beskylldes människan utan även en annan karaktär och dennes inflytande, nämligen djävulen.

Gud hade en plan och den presenterade Han, omgående efter fallet, för både människan och djävulen:

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig (djävulen) och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han (Messias) skall krossa ditt huvud och du skall hugga Honom i hälen.” (1 Mosebok 3:15)

Vad som dock skulle komma att bli helt avgörande, för genomförandet av denna frälsningsplan, var integreringen mellan Gud och människan. En integrering som skulle visa sig vara allt annat än enkelt på grund av dem numera motstridigheterna – Guds helighet och människans syndighet.

En skiljemur hade bildats mellan Gud och människan i och med människans val att synda, en skiljemur som bestod av synden, och som dränerat hela människans natur och avskilt henne från Gud den Helige (Jesaja 6:3).

”Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer Hans ansikte för er, så att Han inte hör er.” (Jesaja 59:2)

Denna fiendskap, som finns än idag, mellan människans natur och Guds natur gör det omöjligt för gemenskap mellan dem. Synden separerade människan från Gud då, och gör det än idag, eftersom dessa två motsatser, Guds helighet och människans syndighet, är omöjliga att förena, liksom ljus och mörker samt liv och död inte går att förena.

Gud Är Ljus och inget mörker finns i Honom.” (1 Johannesbrevet 1:5)

Denna barriär är tydlig rakt igenom Bibeln och en situation som tydliggör detta är då Gud uppenbarar sig för Moses och folket på Sinai berg:

”Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: ”Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” Men Mose sade till folket: ”Var inte rädda, ty Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta Honom, så att ni inte syndar.” Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var.” (2 Mosebok 20:18-21)

Människorna klarade inte av att stå inför Gud eftersom Hans härlighet och helighet var för stark för dem, och därför kom fruktan och bävan över folket, precis som det kom över dem första människorna i och med att de syndade och föll från Guds härlighet (Romarbrevet 3:23).

Bibeln innehåller även andra skildringar som visar på hur Gud vid andra tillfällen, innan manifestationen för Israel på Sinai berg, valt att visa sig för människor (Domarboken 13:22, Jesaja 6:5) och i stort sett varje situation har slutat på samma sätt där det, mer eller mindre, varit uppenbart att människan inte kan ha gemenskap med Gud på grund av den enorma olikheten mellan dem båda…

Guds vilja och människans vilja är helt enkelt motsatser (Psaltaren 14:1–7).

Människans tankar och är inte Guds tankar (Jesaja 55:8–9).

Gud är trofast medan människans hjärta är full av svek vilket i sin tur gör att varje försök till upprättelse förstörs på grund av människans otrohet (Psaltaren 36:1–13).

Prisa därför Gud som valt att inte ge upp om människan!

Ja, prisad vare Gud för Hans underbara plan att hjälpa människan – genom att själv bli människa och på så sätt utföra det vi inte klarar av att utföra – att vara trogen och lydig gentemot Gud!

Ja, Gud blev människa för att som människa börja relatera till Gud å människans vägnar!

Det var enda sättet för att gemenskapen skulle återupprättas – genom att Gud står för kraftansträngning – från båda sidorna!

Ja, då blir upprättelsen evig och för alltid!

Till ära för Gud!

Jag Är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land. Du skall inte veta av någon annan Gud än Mig, och ingen annan Frälsare finns än Jag.” (Hosea 13:4)

Denna frälsningsplan, med Gud som Frälsare, genom att en dag bli människa för att frälsa människan ur hennes eländiga och miserabla tillstånd, skulle dock inte ske omgående, utan först skulle en bestämd tidsperiod genomgås där folket skulle förberedes för Hans ankomst genom detaljerade profetior och genom att få insikt och förståelse över deras egna misslyckande att tillfredsställa Guds perfekta standard av helighet.

En viktig karaktär under denna process skulle visa sig att bli Moses, som fick ta emot lagarna och befallningar om hur folket skulle bete sig för att ha gemenskap med Gud, innan tiden var inne för fullkomlig försoning (2 Mosebok 31:18).

Moses fick bland annat befallningen att ett tabernakel skulle resas upp av Israels barn till ära för HERREN. Ett tabernakel som HERREN skulle uppfylla med sin härlighet. Ett tabernakel som skulle fungera som ett av flera tecken på Guds närvaro bland folket.

Vad tabernaklet också skulle fungera som var som en av många skuggbilder av det som längre fram skulle komma (Hebreerbrevet 10:1) – Gud själv, manifesterad i egen person, med sin härlighet manifesterad bland Israels barn.

När tiden så var inne för Israel att resa upp tabernaklet för HERREN så var det inte utan noggranna instruktioner och krav på utseende och kvalité:

”HERREN sade till Mose: ”Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt Mig. Den skall samlas in från alla dem som har ett hjärta som är villigt att ge. Detta är den offergåva som ni skall ta av dem: guld, silver och koppar, mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn, tahasskinn, akacieträ, olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen samt onyx-stenar och infattningsstenar till efoden och bröstskölden. De skall göra en helgedom åt Mig, så att Jag kan bo mitt ibland dem. Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som Jag visar dig. Så skall ni göra.” (2 Mosebok 25:1–9)

Om du nu upplevde detta utdrag som långt och överdrivet detaljerat så uppmanar jag dig till noggrann förberedelse, genom bön om uthållighet och koncentration, för läsning av boken i sin helhet då flera sidor i boken handlar om hur tabernaklet ska se ut och vad som krävs innan HERRENS godkännande…

Till slut blir dock tabernaklet färdigt och godkänt!

Så som HERREN hade befallt Mose hade Israels barn i allt utfört hela arbetet. Mose inspekterade hela arbetet, och se, de hade utfört det så som HERREN hade befallt. Så hade de gjort. Och Mose välsignade dem.” (2 Mosebok 39:42–43)

I och med färdigställandet av tabernaklet kunde nu HERRENS härlighet och närvaro upplevas mitt ibland Israels barn!

”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” (2 Mosebok 40:34–35)

Att HERREN och folket nu kunde umgås intensivare och närmare med varandra var dock inte helt problemfritt…

Det fanns fortfarande en tydlig skillnad mellan Guds helighet och människans syndighet och som krävde noggranna reningsritualer av människorna att utföra innan de fick lov att träda fram inför HERREN. För prästerna var detta extra känsligt då de hade den dagliga uppgiften att träda fram inför HERREN:

”Aron och hans söner skall tvätta sina händer och fötter med vatten från det. När de går in i uppenbarelsetältet skall de tvätta sig med vatten för att de inte skall dö, så även när de träder fram till altaret för att göra tjänst genom att tända eldsoffer åt HERREN. De skall tvätta sina händer och fötter för att inte dö. Detta skall vara en evig stadga för dem, för Aron själv och hans efterkommande från släkte till släkte.” (2 Mosebok 30:19–21)

Om detta inte följdes, på grund av glömska eller underskattning av reningens betydelse, så var reaktionen från Gud omedelbar och tydlig:

”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför HERRENS ansikte, något som Han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de dog inför HERREN. Och Mose sade till Aron: ”Detta är vad HERREN har talat: ”På dem som står Mig nära skall Jag bevisa Mig Helig och inför allt folket bevisa Mig Härlig.” Och Aron teg stilla.” (3 Mosebok 10:1–3)

Detta förhållningssätt mellan Gud och människan var uppenbarligen inte optimalt och folket väntade allt otåligare på Messias och den fullbordade räddning som en dag skulle frälsa dem till fullständig gemenskap med Gud.

Koras söner som var psalmister beskrev, likt flera andra psalmister, denna längtan efter Messias oerhört starkt!

Upprätta oss igen, Du vår frälsnings Gud, upphör med Din harm mot oss! Skall Du för alltid vara vred på oss, skall Din vrede vara från släkte till släkte? Vill Du inte göra oss levande igen, så att Ditt folk får glädjas i dig?” (Psaltaren 85:5–7)

Genom åren växte Israel och blev ett stort och rikt folk – ett folk som nu dessutom hade en kung över sig. Denne kung, herden David, kom en dag till insikt om vikten av att ersätta tältet med ett tempel åt HERREN. En insikt som han kom fram till genom att en dag se sig omkring och lägga märke till hans höga levnadsstandard i jämförelsen med vart HERRENS ark befann sig:

”När David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus av cederträ, medan HERRENS förbundsark står i ett tält.” (1 Krönikeboken 17:1)

HERREN tillät dock inte David att bygga detta tempel åt Honom på grund av alla dem krig som David hade utfört och all den blod som spillts på grund av det:

”Men den natten kom Guds ord till Natan. Han sade: ”Gå och säg till Min tjänare David: Så säger HERREN: Det är inte du som skall bygga det hus där Jag skall bo.” (1 Krönikeboken 17:3)

Mycket blod har du utgjutit och många krig har du fört. Du skall inte bygga ett hus åt Mitt Namn, ty du har utgjutit mycket blod på jorden inför Mina ögon. Men se, en son skall födas åt dig. Han skall bli en fridsam man, och Jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring. Ty Salomo skall han heta, och Jag skall ge Israel frid i hans dagar. Han skall bygga ett hus åt Mitt Namn. Han skall vara Min son och Jag skall vara hans Fader. Och Jag skall befästa hans kungatron över Israel för evig tid.” (1 Krönikeboken 22:8–10)

När Davids son, Salomo, växte upp och tog över kungatronen (cirka 966 f. Kr.) byggde han också mycket riktigt det första templet åt HERREN:

”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg, där HERREN hade uppenbarat sig för hans fader David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.” (2 Krönikeboken 3:1)

Efter att Templet inretts och HERRENS ark förts in så gjorde folket sig redo för Templets invigning och Kung Salomo ställde sig framför Templet för att prisa och tacka Gud för Hans gemenskap med folket:

”När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet uppfyllde huset. Prästerna kunde inte gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus. Då alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg HERRENS härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad HERREN och tackade HERREN, därför att Han är god och därför att Hans nåd varar i evighet.” (2 Krönikeboken 7:1–3)

Guds mäktiga manifestation och starka närvaro inför folket var en välsignelse för dem! Hans härlighet fyllde nu Templet likt det fyllde tabernaklet!

Men…

På grund av folkets synder så kom de att drabbas av HERRENS dom, precis som Han hade varnat dem om:

Men om ni och era barn vänder er bort från Mig och överger Mig och inte håller de bud och stadgar Jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall Jag utrota Israel ur det land som Jag har givit dem. Det hus som Jag har helgat åt Mitt Namn skall Jag då förkasta från Mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. Hur storslaget detta hus än är, skall var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har HERREN gjort så mot detta land och mot detta hus? – då skall man svara: Därför att de övergav HERREN, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har HERREN låtit allt detta onda komma över dem.” (1 Kungaboken 9:6–9)

Detta blev också ett faktum när Israels synd hade växt så pass mycket inför HERREN att Han tillät dem besegras och tillfångatas av det stora och mäktiga folket assyrierna, som sålde israeliterna och utnyttjade dem som slavar i sitt rike Babylon. Detta skedde cirka 400 år efter att Kung Salomo byggt det första templet:

Israels barn levde i alla de synder som Jerobeam hade gjort. De vände sig inte bort från dem. Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, så som Han hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel bortfört från sitt land till Assyrien, där de är än i dag.” (2 Kungaboken 17:22–23)

Längre fram i Första Kungaboken beskrivs templets fall och folkets nederlag mer utförligt:

”På sjunde dagen i den femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan, som var överste för drabanterna, till Jerusalem. Han brände upp HERRENS hus och det kungliga palatset. Alla hus i Jerusalem, alla de förnämas hus brände han upp i eld. Murarna runt omkring Jerusalem bröts ner av hela den här av kaldéer som översten för drabanterna hade med sig. Återstoden av folket – de som var kvar i staden och de överlöpare som hade gått över till kungen i Babel, liksom den övriga hopen – förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort i fångenskap. Men av de fattigaste i landet lämnade översten för drabanterna kvar några att sköta vingårdarna och åkrarna.” (2 Kungaboken 25:8–12)

Efter cirka 70 år i fångenskap släpptes till slut Israel, men inte av assyrierna utan av en annan stormakt, Persien som, ledda av sin Kung Koresh, hade besegrat Assyrien:

Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken på jorden, och Han har befallt mig att bygga ett hus åt Honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör Hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem. Alla som finns kvar skall få hjälp av folket på den ort där de bor som främlingar. De skall få silver och guld, gods och boskap, förutom vad som frivilligt ges till Guds hus i Jerusalem.” (Esra 1:2–4)

Därmed sattes arbetet igång för att resa upp det andra templet (Esra 5:1–2) och efter en period på fyra år stod det äntligen färdigt, till israeliternas glädje och fröjd:

”Huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar i kung Darejaves sjätte regeringsår. Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade kommit tillbaka från fångenskapen, firade med glädje invigningen av detta hus.” (Esra 6:15-16)

Cirka 60 år innan detta skedde så profeterade Daniel om det, om att det andra templet skulle resas upp på nytt men att det också skulle rivas ner igen genom förstörelse. Det viktiga var dock inte templet, dess uppresning och förstörelse, utan att Messias, Frälsaren, skulle komma under perioden mellan det andra templets uppresning och dess förstörelse!

En mycket viktig profetia som utesluter möjligheten att Messias kommer att komma innan eller efter det andra templet rivits ner och förstörts!

”Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten.” (Daniel 9:25–26)

Även profeten Jesaja profeterade om denne Frälsare och då med betoning på Hans mirakulösa födelse och Hans roll för mänskligheten:

”Därför skall HERREN själv ge er ett tecken: Se, jungfrun skall bli havande och föda en Son och hon skall ge Honom namnet Immanuel (Gud bland oss).” (Jesaja 7:14)

”Ty ett barn blir oss fött, en Son blir oss given. På Hans axlar vilar Herradömet, och Hans Namn Är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall Herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och Hans Kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6–7)

Cirka 700 år efter Jesajas profetior blev mycket riktigt en ung flicka, en jungfru vid namnet Maria, mirakulöst havande och födde en pojke som fick namnet Jesus.

”Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och Han Är Messias, HERREN. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Lukasevangeliet 2:11-12)

”Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad barnet, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.” (Matteusevangeliet 2:11)

HERREN var tydlig med sina profeter och förberedde folket noga för sin ankomst – Han Är Frälsaren och Han kommer en dag att komma och vandra bland dem!

Jag, Jag Är HERREN, förutom Mig finns ingen Frälsare.” (Jesaja 43:11)

”En röst ropar i öknen: ”Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. HERRENS härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den. Ty HERRENS mun har talat.” (Jesaja 40:3-5)

”Se, Jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.” (Malachi 4:5)

Nu var den dagen kommen!

Och Johannes Döparen var den som beredde vägen för HERREN!

”Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för HERREN!” (Johannesevangeliet 1:23)

Gud var nu, inkarnerad, mitt i bland sitt eget folk!

Som en av dem!

Precis vad Aposteln Johannes förmedlar i sin prolog till evangeliet!

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom Honom har allt blivit till, och utan Honom har inget blivit till, som är till. I Honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om Ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte Ljuset, men han kom för att vittna om Ljuset.” (Johannesevangeliet 1:1–8)

Liksom HERREN fyllde tabernaklet en gång i tiden med sin härlighet…

Liksom HERREN fyllde templen en gång i tiden med sin härlighet…

…fyllde Han nu sin människokropp, det sanna Templet, med hela sin härlighet.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om Honom och ropar: ”Det var om Honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom Han var före mig.” Av Hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv Är Gud, och är hos Fadern, har gjort Honom känd.” (Johannesevangeliet 1:14–18)

Att Jesus är Gud förkroppsligad, Gud i människogestalt, var Paulus ivriga förkunnelse och i brevet till Kolosserförsamlingen gjorde han det klart att det var Skaparen, av allt som är synligt och osynligt, som blev människa för att försona människan med sig:

”I Honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, Förstfödd före allt skapat. Ty i Honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom Honom och till Honom. Han är till före allting, och allt består genom Honom.” (Kolosserbrevet 1:16-17)

Vissa människor har dock låtit sig vilseledas och låtit sig tro på att Jesus inte är Skaparen, utan att Jesus är en skapelse, Guds första skapelse, och detta på grund av att de fått lära sig att ordet ”förstfödd före allt skapat” innebär den första skapelsen… Men ingenstans i texten finns det stöd för en sådan tolkning. Paulus är tvärtom tydlig med att Jesus existerade före allt skapat!

”Han är till före allting.” (Kolosserbrevet 1:17)

Och vidare säger Paulus att Jesus är förstfödd före allt skapat! (Kolosserbrevet 1:15)

Jesus är ”FÖRSTFÖDD” och inte ”FÖRSTSKAPAD”.

Begreppet ”förstfödd” syftar på Jesus juridiska rätt som arvtagare av hela skapelsen – ett arv som Han har rätt till som fullkomlig Gud liksom Fadern är fullkomlig Gud.

Skapelsen tillhör nämligen Gud!

”Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör HERREN, din Gud.” (5 Mosebok 10:14)

Din är himlen, Din är också jorden. Du har grundat världen och allt som finns i den.” (Psaltaren 89:12)

”Hans är havet, ty Han har gjort det, och det torra har Hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för HERREN, vår Skapare.” (Psaltaren 95:5–6)

Gud var förkroppsligad i Jesus från Nasaret!

Se till att ingen kommer till dig med ett annat evangelium för att presentera en annan Jesus!

”Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.” (2 Korinthierbrevet 11:4)

Som jag skrev tidigare så bar Paulus på en förtärande passion att predika Jesus Kristus som Herre och Gud – Skaparen som nu iklätt sig rollen som Frälsare och Återlösare! Gud i människogestalt! Enligt Hans löfte!

”Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Ty i Honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i Honom är ni uppfyllda, Han som är huvudet över alla makter och väldigheter. ” (Kolosserbrevet 2:8–10

När Johannes skrev att ”Ordet blev kött och bodde bland oss” (Johannesevangeliet 1:14) så gjorde han det för att visa på uppfyllelsen av profeten Sakarias profetia – att HERREN nu kommit till sitt folk:

”Jubla och gläd dig, du Sions dotter, ty se, Jag kommer och Jag skall bo i dig, säger HERREN.” (Sakaria 2:10)

Gud är olikt någon och något annat – Han uppfyller hela skapelsen, sitter på Tronen och bor mitt ibland oss!

När Jesus vandrade bland oss var det HERREN som vandrade bland oss, sänd av HERREN, i kraft av HERREN.

”Jubla och gläd dig, du Sions dotter, ty se, Jag kommer och Jag skall bo i dig, säger HERREN. Många hednafolk skall på den dagen sluta sig till HERREN och bli Mitt folk, och Jag skall bo i dig. Du skall förstå att HERREN Sebaot har sänt Mig till dig. HERREN skall äga Juda som sin del i det heliga landet, och än en gång skall Han utvälja Jerusalem. Var stilla inför HERREN, allt kött, ty Han har trätt fram ur sin heliga boning.”

Men…

HERREN Gud, Skaparen av allt, togs inte emot av skapelsen…

HERREN togs inte emot av sina egna…

”Det sanna Ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom Honom, och världen kände Honom inte. Han kom till sitt eget, och Hans egna tog inte emot Honom.” (Johannesevangeliet 1:9–11)

Vid flera tillfällen, från Jesus första uppträdande på den religiösa scenen till att Hans verksamhet fullbordades genom Hans död, så var Han ständigt ifrågasatt, förföljd, utskrattad, betvivlad, hatad och hotad till att dö.

Nedan följer några av alla dessa tillfällen:

”Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev Honom ut ur staden och förde Honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner Honom. Men Han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.” (Lukasevangeliet 4:28–30)

”När Jesus kom fram till synagogföreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som höll dödsklagan, sade Han: ”Gå härifrån! Den lilla flickan är inte död. Hon sover.” Då hånskrattade de åt Honom. Men så snart folket hade visats ut, gick Han in och tog flickans hand, och hon steg upp. Och ryktet om detta gick ut över hela det området.” (Matteusevangeliet 9:23–26)

”Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.” Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och Han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och Han sade till den lame: ”Till dig säger Jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ”Något sådant har vi aldrig sett.” (Markusevangeliet 2:5–12)

”De svarade Honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger Jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda Mig därför att ni inte förstår Mitt ord.” (Johannesevangeliet 8:33–37)

Judarna sade: ”Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar Mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?” Jesus svarade: ”Om Jag ärar Mig själv, är Min ära ingenting värd. Det är Min Fader som ärar Mig, Han som ni kallar er Gud. Ni känner Honom inte, men Jag känner Honom. Om Jag sade att Jag inte kände Honom, skulle Jag vara en lögnare som ni. Men Jag känner Honom och bevarar Hans ord. Abraham, er fader, jublade över att få se Min dag. Han såg den och blev glad.” Judarna sade: ”Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Jesus svarade: ”Amen, amen säger Jag er: Redan innan Abraham blev till, Jag Är.” Då tog de upp stenar för att kasta på Honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” (Johannesevangeliet 8:53–59)

”Mina får lyssnar till Min röst, och Jag känner dem, och de följer Mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Min hand. Vad Min Fader har gett Mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur Min Faders hand. Jag och Fadern är Ett. Än en gång tog judarna upp stenar för att stena Honom. Jesus sade till dem: ”Många goda gärningar från Fadern har Jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena Mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om Han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till Honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att Jag sade: Jag Är Guds Son. Om Jag inte gör Min Faders gärningar, så tro Mig inte. Men om Jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på Mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i Mig och Jag i Fadern.” De försökte gripa Honom igen, men Han drog sig undan och gick bort från dem. (Johannesevangeliet 8:27–39)

Så höll det alltså på.

I omgångar.

Jesus gjorde anspråk på att vara jämlik Gud.

Judarna försökte stena Honom.

Jesus gjorde det hädiska genom att förlåta synder.

Judarna försökte störta ner Honom från berg.

Jesus tillät sig dyrkas fastän Skriften är tydlig med att endast Gud ska dyrkas.

Judarna blev ursinniga och försökte gripa Honom.

Jesus påstod sig kunna ge evigt liv åt vem Han vill.

Judarna blev galna och anklagade Honom för att vara en falsk lärare.

Jesus påstod sig vara hela världens Domare trots att Skrifterna är tydliga med att Gud är Domaren.

Judarna började tappa tålamodet.

Jesus påstod sig vara över Lagen när endast Gud är över Lagen.

Judarna… fick till slut nog och bestämde sig för att döda Jesus och röja Honom ur vägen för gott – och Jesus tillät sig, när tiden var inne, överlämnas och dö för världens synder.

En oerhört viktig händelse att referera till, och som vittnar om att Jesus är Guds fullkomliga Tempel, är följande:

”Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet fann Han dem som sålde oxar, får och duvor, och sådana som satt där och växlade pengar. Då gjorde Han en piska av rep och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut penningväxlarnas mynt och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade Han: ”Ta bort det här! Gör inte Min Faders hus till en saluhall!” Hans lärjungar kom då ihåg att det stod skrivet: Iver för Ditt hus skall förtära Mig. Judarna frågade Honom: ”Vad för tecken kan du visa oss, eftersom du gör så här?” Jesus svarade: ”Bryt ner detta Tempel, så skall Jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!” Men det Tempel Han talade om var Hans kropp. När Han hade uppstått från de döda, kom Hans lärjungar ihåg att Han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jesus hade sagt. Medan Han var i Jerusalem under påskhögtiden, kom många till tro på Hans Namn när de såg de tecken Han gjorde. Men själv anförtrodde Han sig inte åt dem, eftersom Han kände alla. Han behövde inte höra någon vittna om människan, ty av sig själv visste Han vad som var i människan.” (Johannesevangeliet 2:13–25)

Mycket riktigt brytes också Templet ner och restes upp igen på tredje dagen!

Av Jesus själv!

I enlighet med Hans ord!

”Bryt ner detta Tempel, så skall Jag resa upp det på tre dagar.” (Johannesevangeliet 2:19)

”Fadern älskar Mig därför att Jag ger Mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån Mig, utan Jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och Jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har Jag fått av Min Fader.” (Johannesevangeliet 10:18)

Fadern och Sonens enhet, som Skrifterna rakt igenom vittnar om, är självklart också ett faktum i Jesu död och uppståndelse. Fadern var lika delaktig som Sonen i försoningsdöden och i den härliga uppståndelsen!

”Det var HERRENS vilja att slå Honom och låta Honom lida. När du gör Hans liv till ett skuldoffer, får Han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha framgång genom Honom.” (Jesaja 53:10)

”Om du därför med din mun bekänner att Jesus Är HERREN och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom från de döda, skall du bli frälst.” (Romarbrevet 10:9)

Liksom HERREN, i tidigare generationer tillät templet hamna i hedningarnas händer för att förstöras, så såg Han nu också till att orkestrera omständigheterna för det sanna Templets förstörelse.

”Sedan gick Han till lärjungarna och sade till dem: ”Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen skall överlämnas i syndares händer. Stig upp, låt oss gå. Se, Han som förråder mig är nu här.” (Matteusevangeliet 26:45–46)

”De som gick förbi smädade Honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!” Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av Honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom.” (Matteusevangeliet 27:39–42)

”Men Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Lukasevangeliet 23:34)

Prisad vare Gud!

Så Underbar!

Så Härlig!

Ödmjuk Konung med en gränslös kärlek och en oemotståndlig nåd!

Jag prisar och tackar Dig, Herre Jesus!

Tack för att vi idag inte behöver något tempel att vända oss till för att kunna tillbe Gud.

Tack för att vi idag inte behöver något tempel att vända oss till för att uppleva Guds närvaro och gemenskap med oss.

Ja, inget mer Tempel behövs, ty templets funktion har fullbordats, av det Dig, det sanna Templet, som på korset ropade ut:

Det är fullbordat! Han böjde sedan ner huvudet och gav upp andan.” (Johannesevangeliet 19:30)

Templets funktion är fullbordat, genom Templet självt!

Och nu har Templets efterföljare fått äran att vara små tempel för Honom!

Hallelujah!

Som efterföljare till Jesus är vi därför, älskade syskon, kallade och uppmanade till att behandla våra kroppar med värdighet och omsorg.

Våra kroppar är nu heliga tempel för Gud!

Ty Gud bor i oss!

Den Helige Ande har tagit sin boning i oss!

”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” (1 Korinthierbrevet 3:16-17)

Vilken ära!

Vilket ansvar!

Låt oss i allt bära med oss denna sanning och inte vanhelga templet genom naivitet, ignorans eller försummelse.

”Låt er inte föras vilse. Dåligt sällskap fördärvar goda seder.” (1 Korinthierbrevet 15:33)

”Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och Jag skall vara deras Gud, och de skall vara Mitt folk.” (2 Korinthierbrevet 6:16)

”Ty genom Honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom Honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I Honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” (Efesierbrevet 2:18-22)

Gud bor i dig, du kristne!

Gud bor i dig, du Guds smorde!

Gud bor i dig, du som dött och uppstått i Kristus!

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord, och Min Fader skall älska honom, och Vi skall komma till honom och ta Vår boning hos honom.” (Johannesevangeliet 14:23)

Jubla och var mån om vem som har kallat dig, min syster och bror!

Gläd dig och förstå vem som har dött för dig!

”Ni har inte utvalt Mig, utan Jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber Honom om i Mitt Namn.” (Johannesevangeliet 15:16)

”Spänn därför bältet om livet och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom Han som har kallat er är Helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: ”Ni skall vara heliga, ty Jag Är Helig.” (1 Petrusbrevet 1:13–16)

Må den Helige Ande leda dig som läst denna artikel i all rättfärdighet och sanning, till ett liv i helgelse och renhet, till ära för Fadern och Sonen, i kraft av den Helige Ande, Han som bor i dig. Amen.