Jesus Kristus – vårt fullkomliga Offerlamm!

Ända sedan människans fall så har relationen mellan människan och Gud kluvits isär och ett gap har bildats mellan Skaparen (Gud) och Hans dyrbaraste skapelse (människan). Detta på grund av människans beslut att gå sin egen väg och själv avgöra vad som är rätt och fel, istället för att gå efter Guds vägledning och bud. Detta förhållningssätt, som går ut på att göra sin egen vilja och inte Guds vilja, är vad Bibeln kallar för synd – människans djupaste, allvarligaste och mest angelägna problem och därför också orsaken till människans lidande, sorg och död.

Detta var också vad profeten Jesaja ropade ut och besvarade folket med, när de undrade över varför de led och befann sig i nöd och sorg:

Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer Hans ansikte för er, så att Han inte hör er. Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet. Ingen åberopar rättfärdighet, ingen dömer med sanning. På tomhet förtröstar de och talar lögn, de går havande med olycka och föder fördärv.” (Jesaja 59:2–4)

Liksom de första människorna hade avvikit från Gud och syndat, så hade även Israels barn gjort det och så även varje människa, oavsett vart i världen och när i historien.

Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.” (Romarbrevet 3:10-12)

Det går inte att missa Paulus budskap i denna passage – det finns inte EN ENDA rättfärdig inför Gud, och detta eftersom ALLA har syndat gentemot Honom. Alla människor – även de som älskat Gud och gjort sitt bästa i att lyda Honom genom historien – de gudfruktiga kungarna David och Solomon, de lojala profeterna Elia och Elisa, och ja, inte minst Paulus själv som sörjde så djupt över sitt egna svek mot Gud att han till och med ansåg sig själv vara den ”störste syndaren av dem alla” (1 Timoteusbrevet 1:15-16).

Lärjungen Johannes, den älskade, formulerar det klart och tydligt:

”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” (1 Johannesbrevet 1:8)

”Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi Honom till en lögnare, och Hans ord är inte i oss.” (1 Johannesbrevet 1:10)

Insikten om den egna, personliga synden är därför avgörande för att relationen med Gud ska kunna återupprättas men att se sig själv endast som en mild syndare, och inte lika beklagansvärd än någon annan är i sig beklagansvärt och visar bara på att man inte riktigt förstått vad det hela egentligen handlar om (Lukasevangeliet 18:9–14) – att vi människor befinner oss på samma botten och att varje synd, oavsett i vilken skala, är en separation från Gud. Att underskatta syndens betydelse är att i samma mening underskatta Guds helighet – vilket är en grov synd i sig…

Profeten Jesaja förstod detta och ansågs sig därför inte bättre än sitt eget folk som han, ivrigt och outtröttligt, uppmanade till att ångra och omvända sig från att leva i synd till att istället börja leva ett rättfärdigt liv inför HERREN. Trots sin profetiska tjänst som HERRENS budbärare så ansågs sig inte Jesaja förmer än någon annan av Israels barn utan räknade sig själv bland dem som en syndare, i behov av nåd och frälsning från synden:

Våra överträdelser inför Dig är många, våra synder vittnar emot oss. Ja, våra överträdelser har vi för våra ögon, vi känner våra missgärningar. Vi har gjort uppror och förnekat Herren, vi har vikit bort från vår Gud. Vi har talat förtryck och upproriskhet, lögnaktiga ord som vi tänkt ut i våra hjärtan har vi fört fram.” (Jesaja 59:12–13)

Den stora frågan, för varje person som kommit till insikt om sin personliga överträdelse mot Skaparen och Livgivare, är:

Hur ska det då gå med mig?

Vad behöver jag göra för att bli återupprättad med min Skapare och Livgivare?

Kan jag ens göra något åt saken?

Räcker det med att jag ångrar mig?

Vikten av att komma till insikt om sin synd, omvända sig från den genom att överge synden i syfte att behaga Gud, är dock inte tillräckligt…

Förlåtelse får man inte bara genom att be om det.

Man måste göra upp för dem fel som man har begått.

Man måste reparera för dem skador som man har orsakat.

Man måste betala tillbaka skulderna som man har dragit över sig på grund av sitt uppror mot Gud.

Och eftersom synden innebär separation från Gud, som Är Livet (Johannesevangeliet 14:6), så innebär det oundvikligen att man i och med valet av synd väljer döden. Därför är också alla människor, på grund av att alla människor har syndat, dömda till att döden dö (1 Moseboken 2:16-17).

Gud Är Rättvis, Trofast och Helig och kommer inte att ändra sig.

”Syndens lön är döden.” (Romarbrevet 6:23)

Men Gud Är även Kärlek, Barmhärtig och Nådig och lovade människan omedelbart efter hennes fall, en möjlighet till försoning och förlåtelse – ty synden kräver ett försoningsoffer och ett försoningsoffer utlovades av Gud, till ära för Gud, och för människans skull (1 Moseboken 3:16).

Detta löfte om försoning skulle komma genom en särskild person, en Kunglig tjänare – Messias som skulle vara en av Israels söner, en av Abrahams barn. Abraham var nämligen den som kallades av HERREN till att ingå i ett förbund med Honom genom vilket Guds frälsningsplan skulle fullbordas (1 Mosebok 15:18).

När Abraham då kallades av Gud så var han i hög ålder och barnlös, och HERREN lovade honom en son trots att hans fru, Sara, var i väldigt hög ålder och dessutom ofruktsam. Det dröjde ett tag men när Abraham så blev 100 år gammal uppfylldes detta löfte genom att Sara, till allas förvåning, blev havande och födde en son som fick namnet Isak (1 Mosebok 21:5).

Efter en tid av glädje och lycka över det nya efterlängtade barnet så fick Abraham så en dag plötsligt den helt oförklarliga och obegripliga uppmaningen av HERREN…

”En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Då sade Han: ”Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som Jag skall visa dig.” (1 Mosebok 22:1–2)

Abraham agerade utan tvivel, eftersom han visste om Guds godhet, och i ren tro och lydnad så tog han med sig Isak upp till ett berg för att offra honom där åt HERREN. På vägen upp till berget fick han så frågan av sin älskade och ende son, som själv var omedveten om att han var på väg upp med sin far för att slaktas och dö:

”Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Ja, min son?” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.” (1 Mosebok 22:7–8)

Efter att Abraham gjort i ordning allt och var redo för att uppfylla Guds befallning så hände följande:

”Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens Ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit Mig din ende son. Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. Och Abraham kallade platsen HERREN förser. I dag säger man: Berget där HERREN förser.” (1 Mosebok 22:10-14)

Lägg märke till att Isak frågade sin far om vart lammet var som skulle offras varpå Abraham svarade att Gud skulle utse åt sig lammet till offer… Det djur som dock upptäcktes i samband med Ängelns ingripande var inte det utlovade Lammet eftersom det inte var ett lamm utan en bagge.

Löftet om ett offerlamm kvarstod därmed och Isak blev så småningom själv far och fick en son som fick namnet Jacob. Jacob fick i sin tur tolv söner vilka växte i antal till att bli ett stort och mycket talrikt folk. Detta folk delades upp i tolv stammar efter varje sons namn och varje stam fick särskilda roller. De av manligt kön som hade Levi som stamfader fick uppgiften att agera som präster åt folket med den primära uppgiften att bära fram syndoffer inför Gud på grund av folkets överträdelser gentemot Honom, och dessa syndoffer var alltid djur (3 Mosebok 17:5).

Anledningen till att djuren fick stå som offer för synder är eftersom djuren dels skulle fungera som en ”väckarklocka” för människorna och väcka deras medlidande för djur som måste dö på grund av deras överträdelser, samt så var det för att lära folket om att ingen försoning finns för överträdelse mot liv om inte liv offrades och detta alltså genom blodspillning.

”Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det.” (3 Mosebok 17:11)

Detta pågick under en tidsperiod på cirka 1500 år där hebréerna offrade djur för synder som hade begåtts av dem inför HERREN Gud. Men var detta en ritual som skulle gälla för alltid? Blev folkets synder verkligen förlåtna genom djurens blod och död?

Svaret är nej och detta förklarade HERRENS profeter till folket flera gånger om:

”Slaktoffren gläder Dig inte, annars skulle jag ge Dig sådana, brännoffren tycker Du inte om.” (Psalm 51:18)

”Vad skall Jag med era många slaktoffer till? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har Jag inte behag.” (Jesaja 1:11)

Och i Hebreerbrevet kan vi också läsa om att hela offersystemet endast var en skuggbild av det som skulle komma.

Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer, och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.” (Hebreerbrevet 10:1–4)

De oskyldiga lammen som offrades inför HERREN för människornas synder var inget annat än en symbol och en skuggbild av det Oskyldiga, Perfekta och Felfria Offerlammet som skulle komma för att en gång för alla försona människan med Gud och skölja bort synderna som bildade det enorma gapet mellan människan och Gud. Profeten Jesajas profetior om detta mänskliga Lammoffer är noggrant detaljerat och djupt hjärtskärande:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på Honom för att vi skulle få frid, och genom Hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på Honom. Han blev misshandlad, men Han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade Han inte sin mun.” (Jesaja 53:5–7)

Lammet skulle komma men först skulle vägen beredas för Honom, av en röst i öknen som skulle ropa ut (Jesaja 40:3) och vittna om Honom inför hela Israels hus – en uppgift som Johannes Döparen uppfyllde i den Helige Andes kraft:

”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Se Guds Lamm! Som tar bort världens synd!” (Johannesevangeliet 1:29)

Jesus Kristus – det perfekta och syndfria Lammet som försonar oss syndare med Gud!

Tack vare Hans dyrbara och rena blod som utgöts på korset! Hallelujah!

Herren Jesus klev ner från sin plats hos Gud Fadern, i en tillvaro där Han själv var Gud, Han klädde av sig sin härlighet och blev människa…

Fastän Han var till i Gudsgestalt, räknade Han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då Han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Filipperbrevet 2:6–8)

Allt detta för att bli som oss människor, i syfte att frälsa oss för Gud. Nu har människan, tack vare Jesus Kristus försoningsverk, möjlighet att försonas med Gud, bli förlåten för sina överträdelser och tvättad ren från all orättfärdighet och ogudaktighet. Detta gäller varje människa oavsett vem man är och vad man har gjort, oavsett vart i världen man bor och när under denna tidsåldern som man levt! Lammets blod är fullkomligt, gränslöst, tidlöst och gäller alla som väljer att renas utav det eftersom Lammet Är* Fullkomligt, Gränslöst, Perfekt och Evigt. Tack Jesus för ditt blod! Tack för ditt verk!

När Abraham uppmanades att offra sin älskade son så var han bered att göra det för att demonstrera sin kärlek till Gud, men som vi kunde läsa så förhindrade Gud honom från att göra detta för att istället själv demonstrera sin kärlek till Abraham och mänskligheten, genom att själv tillhandahålla offerlammet, genom att själv stå för en större och vackrare kärlekshandling – genom att sända sin Enfödde Son.

”Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin Enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:16)

Om nu Guds kärlek är större än Abrahams, och Guds offer större än Abrahams så bör man tänka till ordentligt över vem Jesus Kristus Är*.

Abrahams son, Isak, var lika mycket människa som sin fader, då de båda var människor med identiskt människovärde och trots detta faktum så var Abraham redo att offra sin son i syfte att demonstrera sin kärlek till Gud.

Käre läsare, Abrahams demonstration av kärlek till Gud var inte relativt sett större än Guds demonstration av kärlek till människosläktet.

Lika mycket som Fadern är Gud, så är Sonen Gud och för var och en som tror på detta, så är frälsningen ett löfte eftersom man då tror på en Frälsare som Är*.

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och Han har anförtrott åt oss försoningens ord.” (2 Korinthierbrevet 5:19)

”Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i Honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter.” (Kolosserbrevet 2:8–10)

Gud blev människa för att föra människan tillbaka till sig! Hallelujah!

Gud Är Kärlek!

Gud Är Frälsaren!

Gud Är vår och vi är Hans egna!

Låt oss alltid glädja oss över att Gud älskade oss så högt att Han klev ner för att rädda oss ur vårt bedrägliga tillstånd, ett tillstånd som vi själva orsakat på grund av olydnad och hat gentemot Honom.

Gud älskade oss fastän vi hatade Honom och det ska vi alltid minnas! Låt ingen tala om att för dig att Gud inte älskar dig, nu när du också vet att Han till och med valt att kliva ner från sin Härlighet för att dö för dig och frälsa dig ur ditt elände. Ja, hur mycket älskar Gud oss inte nu, när vi blivit friköpta av Honom genom Hans rena och dyrbara blod!

”Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som Han har gett oss. Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom Hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom Honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom Hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom Hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.” (Romarbrevet 5:5–11)

Inga fler offer behövs längre, ty offersystemet är fullbordat och det tack vare Lammet! Ja, tack vare Lammet som slaktades och som ropade ut på korset:

Det är fullbordat! Han böjde sedan ner huvudet och gav upp andan.” (Johannesevangeliet 19:30)

HERRENS löfte till Abraham, om att själv förse Offerlammet, uppfylldes i och med att Jesus dog på Golgota – platsen där Abraham var redo att offra Isak! Platsen som Abraham kallade för ”HERREN förser” och som idag kallas för ”Berget där HERREN förser.” (1 Moseboken 22:14)

”Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.” (Hebreerbrevet 10:10)

Hallelujah!

Nu när offersystemet är fullbordat och det Gamla Förbundet ersatts med ett Nytt Förbund (Hebreerbrevet 10:14-18) så är vi som ingår i det Nya Förbundet kallade till att lyfta fram oss själva som levande offer liksom Kristus bar fram sig själv som ett offer för oss.

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar Honom.” (Romarbrevet 12:1–2)

Detta är endast möjligt för oss om vi först dör bort från oss själva, från vårt ”jag”, så att vi inte längre lever för oss själva utan för Honom som dog för oss.

Amen, amen säger Jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna Mig, skall han följa Mig, och där Jag är kommer också Min tjänare att vara. Om någon tjänar Mig, skall Min Fader ära honom.” (Johannesevangeliet 12:24-26)

”Och Han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för Honom som har dött och uppstått för dem.” (2 Korinthierbrevet 5:15)

”Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat.” (1 Korinthierbrevet 5:7)

Titta inte bara på korset, min vän, utan gör som Paulus och kliv upp på korset i andlig mening och korsfäst denna värld bort från dig!

Denna värld är korsfäst för mig och jag för denna värld.” (Galaterbrevet 6:14)

Ja, då kan du leva ut i Kristus, Han som Är Livet! (Johannesevangeliet 14:6)

Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” (Galaterbrevet 2:19-20)

Guds obegripliga kärlek gör knäna svaga, hjärtat smältande som vax och ögonen fyllda av tårar!

Ja, den kärleken som Gud har visat oss förbryllar och omvandlar en inifrån och gör att man kan börja börja älska ovillkorligt och gränslöst!

Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött.” (2 Korinthierbrevet 5:14)

Låt oss därför, bröder och systrar, leva för Honom som Är Livet och prisa Honom över att vi nu har att se framemot en evig gemenskap med Honom oavsett om vi lever eller dör, ty vi kommer fortsätta att leva, om vi än dör tack vare vår tro på den Han Är*.

”Jag Är Uppståndelsen och Livet. Den som tror på Mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på Mig skall aldrig någonsin dö.” (Johannesevangeliet 11:25 – 26)

Amen! För oss som tillhör Honom är döden därför en segerHallelujah!!

”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst.” (Filipperbrevet 1:21)

Vilken glädje!

Vilket hopp!

Sån längtan efter Hans återkomst – vår store Gud och Frälsare!

”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” (Titusbrevet 2:11-14)

Äran, tacksägelsen, lovprisningen, härligheten, dyrkan och makten tillhör Dig, Du vackre Guds Lamm, Herre Jesus Kristus! Ja, riket och tillbedjan tillhör Dig till ära för Fadern och i kraft av den Helige Ande i evigheternas evighet, amen!

Ge Sonen hyllningskyss, så att Han ej blir vred och ni går under på er väg, ty snart kan Hans vrede upptändas. Saliga är alla som flyr till Honom.” (Psaltaren 2:12)

”Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ”Honom som sitter på tronen, Honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” Och de fyra väsendena sade: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad.” (Uppenbarelseboken 5:11 – 14)