Mitt vittnesbörd

Publicerades på Facebook den 14 december 2016
https://bit.ly/2Im9nHF

Det där var jag.

Arrogant, ytlig, självkär, hatisk och rebellisk.

En lögnare som ljög utan att blinka på bekostnad av andra så länge det gynnade mig.

En fifflare som bytte prislapp på kläder och som skröt om att smita in på platser och rum för att slippa betala.

En inbrottstjuv som stal från företag med ursäkten att dem ändå har mycket pengar.

En myglare som besökte skolor och låtsades vara elev för att äta gratis skolmat.

En bedragare som lurade landet jag bodde i och människorna jag levde bland.

En skojare som parkerade på Handikapp-platser med falskt tillstånd.

En spelmissbrukare.

En sexmissbrukare.

Mina idoler var människor och jag dyrkade mig själv.

Jag var en avgudadyrkare och använde Jesu namn som en svordom.

Men vill du veta vad som är det mest tragiska och absurda i allt detta?

Jag ansåg mig själv vara en god person…

Jag brukade ju, om jag inte hade bråttom, då och då hålla upp dörren till en äldre dam…

Eller släppa förbi en person vid matkön på ICA…

Jag satte mina egna villkor och gränser för gott och ont.

Jag ansåg mig själv inte endast vara en god person utan jag trodde också, helt uppriktigt i allt detta, att jag var kristen…

På bilden kan du se hur jag bär på ett kors.

Jag hånade Gud öppet.

Offentligt.

Överallt.

I allt.

För att sedan på kvällen lura mig själv att jag ber till honom…

Jag levde i en lögn och tillbad i själva verket en gud som jag själv kommit på.

I evangelierna berättas det om en man som är död och oförmögen att göra något åt sitt tillstånd.

Hans nära och kära sörjer över honom och han själv är omedveten om sin omgivning.

Han är död och det luktar illa från honom.

I detta tillstånd ingriper Gud och förändrar allt.

Från att vara död väcker Gud honom till liv – utan att personen själv förväntar sig det.

Jesus gjorde det med Lasarus (John 11:38-44) och han gjorde det med mig.

Det har ännu idag inte gått 1,5 år sedan den dagen.

Det har fortfarande inte gått mer än 18 månader sen jag, som var död i synd, väcktes till liv.

Jag befann mig i Jerusalem.

Själv visste jag inte hur jag hamnade där.

Efter att plötsligt ha fått sparken från mitt jobb som tränare några månader innan var jag nu arbetslös.

Mina syskon hade sett en annons om en pilgrimsresa till Jerusalem och anmält hela familjen.

Jag tänkte skippa resan men åkte till slut ändå med.

Mina tankar var dock så långt ifrån resan att min bror fick packa åt mig eftersom jag missat både resdag och restid…

I Jerusalem skulle jag dock komma att minnas saker och ting bättre än någonsin – jag skulle komma att få ett minne som jag helst skulle vilja springa bort ifrån.

Vi hade varit några dagar i Jerusalem och det var helt ok tyckte jag men så hamnade vi till slut på Via Dolorosa.

Vägen där Jesus gick bärande på korset till Golgota.

Jag såg Honom då framför mig.

Bärande på mitt kors.

Jag såg det.

Jag kände det.

Jag förstod det.

Det fanns en del på det där korset som han bar på som var mitt.

Jag kunde se hur Jesus blödde och vinglande framför mig.

Böjd och plågad med ett stort, grovt och tungt träkors släpande på ryggen.

Hans ansikte var svullet. Täckt med blod. Han tittade på mig med ögon som var fyllda av tårar och blod.

Han sa inget.

Men Hans blick sade allt.

Jag blundade. Föll ner på knä. Och började gråta.

Jag förstod.

Jag var Barabbas.

Jag var den äckliga brottslingen som kom undan medan Han som aldrig gjort något fel fick lida och dö.

På grund av mig.

För min skull.

Han tog på sig min skuld, min skam, min förlust, mitt öde, min död.

Han gjorde det av kärlek fastän jag hatade Honom.

Han gjorde det av omtanke fastän jag inte brydde mig om Honom.

Jag kände mig äcklig.

Jag som svikit andra borde ha svikits.

Jag som förlöjligat och hånat andra borde hånas och förlöjligas.

Jag borde bli piskad och korsfäst.

Men Jesus blev det istället.

Han gjorde det så att jag skulle kunna stå utan skuld.

Han tvättade mig med sitt rena blod så att jag som är smutsig kan stå inför Honom på den stora Dagen när Hans dom ska vara rättvis.

Han betalade för mig.

Tårarna rann som vatten.

Jag upplevde smärtsam ånger.

Jag kände mig kraftlös.

Jag ville bort.

Bort från denna värld.

Jag ville inte vara nånstans.

Medan människor gick runt omkring mig och tog bilder att spara och minnas försökte jag radera bort alla bilder som spelades upp framför mig.

Alla svek.

Alla tankar.

Alla synder.

Pilgrimsvandrare log och tog bilder på stenar och jag ville inget annat än att hitta en stor sten att gömma mig under.

Men jag kunde inte gå någonstans.

Jag kunde inte gömma mig.

Vart jag än gick såg jag Honom.

Jag var nu på knäna och hade händerna på den hårda asfalten med blicken på marken och sade;

”Förlåt”.

”Förlåt mig, Jesus.”

”Om Du vill.”

Där och då hände något som jag har väldigt svårt att beskriva.

Mitt inre fylldes av något fruktansvärt.

Det var starkt och varmt.

Och det fick mig att ångra mig djupare och gråta mer.

Det var väldigt intensivt samtidigt som det var väldigt tröstande.

När tårarna till slut hade slutat att rinna, när min tröja hade blivit blöt och mörk på grund av all damm och alla tårar, sade Rösten till mig;

”Jag vill.”

”Och du skall bli Mitt vittne över hela världen med början hos din familj och dina vänner. Många skall vända sig till Mig och räddas genom dig och du kommer att få lida mycket för Mitt Namns skull. Men Han som nu är med dig ska inte lämna dig. Han ska vara med dig och leda dig i all sanning.”

Det har inte hunnit gå mer än 550 dagar sen dess.

Jag har ännu inte läst klart Bibeln.

Varken Gamla eller Nya Testamentet.

Men den Helige Anden har lärt mig att be.

Att fasta.

Att undervisa.

Att predika.

Att vittna.

Att leva i rättfärdighet.

Människor har berörts och omvänts.

Sjuka har helats och fått se tecken.

Han har fört mig till människor och människor till mig på platser över hela världen.

Och jag lyssnar till Honom i allt Han säger.

——————————————————————————————————————–

Detta är mitt vittnesmål.

Med det vill jag säga att Jesus är det enda värdiga i mig och att det inte är mig det handlar om utan om Honom.

Mitt namn och rykte betyder inget eftersom det inte längre är jag som lever utan Han som lever i mig.

Mina vänner, om Han nu har valt mig…

…en äktenskapsbrytare,
…en lögnare,
…en tjuv,
…en sexmissbrukare,
…en som missbrukat Hans heliga Namn –
varför tror du då att Han inte kan använda dig?

Varför inbillar du dig det?

Varför trycker du ner dig själv?

Satan gör redan det och skrattar på din bekostnad.

Han förslavade mig men Jesus köpte ut mig med sitt rena och dyrbara blod och Jesus vill nu köpa ut dig också.

Helt och hållet.

Han kan bara inte göra det om du inte först och främst ber om förlåtelse…

Helt och hållet.

”Om vi bekänner våra synder, är Han trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
(1 Johannesbrevet 1:9)